Att mista sitt barn är en tragedi utan botemedel

Att mista sitt barn och tvingas gå till dess grav i vetskap att det kunde blivit annorlunda, är en tragedi utan något botemedel.

Jag går själv till min egna dotters grav när jag besöker södra Sverige. Jag vet hur ont det gör, jag vet även att tiden inte läker såren som många hävdar. Jag vet även hur det känns att stå maktlös med en varm kropp utan liv i sin famn, och jag vet att man aldrig slutar ställa sig frågan….varför?

Tänker på alla de unga tonårstjejer som på ett eller annat vis dör helt i onödan, inte helt ovanligt genom självmord. Senast i raden är 15 åriga Sofie Lohede som tog sitt liv för några dagar sedan. Hon hade blivit våldtagen utav en 42 årig man och orkade inte stå inför en förnedrande rättegång, hon tog hellre sitt liv. Mannen går uppenbarligen nu fri från sin bestialiska gärning utan en enda dag i fängelse.

Mamman har kämpat för Sofies välmående utan resultat eller någon egentlig hjälp och respons ifrån myndigheterna. För många blir detta bara en liten reflektion över några notiser i svenska medier. Men om man sätter ansikten på alla dessa tjejer och killar som dör helt i onödan, så blir det genast mer personligt. Det är just detta jag nu tänker göra här nedanför i förhoppning att folk skall förstå vilken smärta en förlust utav ett barn utgör. Jag hoppas att även politiker och myndigheter med detta får upp ögonen och tillsätter de ekonomiska medel som krävs för att rädda andra ungas liv innan det tar sig i lika tragiska utgångar som för tjejerna ni kan se här nedan! Det får inte handla om pengar, för det är ett akutläge och verkligt faktum varje dag för många!

Och så här fortsätter det om och om och om igen….